Jag trodde att tankarna hade försvunnit, helt. Men de har dom inte. Just nu känns det som att allt påminner om dig. Om oss.. Tankar som får mig att må så dåligt som jag gjorde då. Tankar som får mig att riva upp allt, alla sår som nästan läkt.. Tankar som får mig att längta tillbaka.. Men min hjärna säger ifrån då. Och de blir kaos, krig mellan hjärta och hjärna. Dom vill gå olika vägar. Jag vet vilken jag ska gå, fortsätta den väg jag går på. Inte vända om. Inte bli så sårad igen. Hålla huvudet högt och orka fortsätta gå. De har jag gjort, fram till nu. När tankarna kom tillbaka, och får mig att tveka..

Varför lämnade jag ut mitt hjärta till dig?