Satt och läste lite i Saras blogg (har som sagt inget att göra..) och hittade det här inlägget som faktiskt fått mina tårar att rulla ner på mina kinder..
Saknar dig <3

anneli j. karlsson
Detta inlägg hade jag tänkt att skriva lite, kanske bara få ner alla mina känslor om just det här någonstans så att alla ser. Och det blir här.
Du och jag. Eller igentligen var det Du, Mattis och jag. Förut. Länge sen. Då jag såg dig som min syster. Då vi gjorde allt och berätta allt till varandra. Vi var så nära, jag lovar dig jag trodde inte det kunde bli bättre. Men vår vänskap tog slut. För någon dum anledning och vi sluta prata, helt och hållet. Jag vet inte vad som hände men vi gled ifrån varandra. Som vanligt tog jag det med ett leende, men jag saknade dig som bara den. Och så slutade vi helt, vi sa inte ens hej till varandra. Gud vet, varför allt det här hände? Känns rätt så onödigt nu när jag tänker efter vi har bara slösat ett år på att vara arga på ingenting. Eller det kanske var bäst, vi lärde oss nog en del av det här. Men ja, vi börja prata igen efter ja, du blev tillsammans med honom... vårt första samtal i trappuppgången kanske inte var de bästa, men jag sa det jag ville säga och du såg rätt så nere ut men somsagt det var en liten chok. Ja, sen efter det har vi pratat och pratat. Det känns så bra som det är nu mellan dig och mig. Och du ska veta att jag vill inte lämna dig, så som det var förr. Verkligen inte, folk säger att det är lite konstigt att vi är vänner, att just VI är vänner. Låt dom tycka det, så länge VI tycker det är lungt, är det lungt. Och Anneli jag har inte glömt dig eller slutat älska dig.. Det har alltid funnits en plats för dig i mitt hjärta och ingen skulle kunna ta just den platsen. Tro mig, du gör mig glad.. hur svårt det kanske är att tro på är det sant. Vi har trots allt en historia. Sagor har ju en bra början, lite sämre i mitten men ett lyckligt slut, kanske är det här slutet på just vår saga? På all vårt drama.